Det kan röra sig om mer än hundra katter i en vanlig bostad. Överallt nertrampad avföring, möglande kattmat, luft som är så tjock av ammoniak att det knappt går att andas, kvalevor av djur som självdött då de inte fått vård. Djursamlande skapar ett enormt lidande för djuren men även för samlaren som också lever i misär och inte får hjälp med att hantera sin sjukdom. När djurskyddsmyndigheten ingriper leder det oftast till att katterna omhändertas och i många fall avlivas. Ansvaret för att rehabilitera och omplacera överlevande djur faller på ideella organisationer som redan är hårt belastade. Djursamlare återfaller i stort sett alltid och djurförbud är sällan tillräckligt utan snart är katterna lika många igen. Trots detta görs inget för att hitta en varaktig lösning.
Hur arbetar SVEKATT med frågan?
Djursamlare är en angelägen fråga för SVEKATT. I stort sett alla förbundets medlemsorganisationer arbetar med att ta hand om katter från djursamlare. Det är ett omfattande och kostsamt arbete.
SVEKATT kräver att myndigheter och politiker tar till sig den kunskap som finns och agerar för att få slut på lidandet. Lösningen finns i ett samarbete mellan djurskydd, socialtjänst och psykiatri, något som provats framgångsrikt utomlands.
Genom att ta fram nationella riktlinjer för hur berörda myndigheter ska samarbeta och tilldela finansiering särskilt för detta så kan man skapa förutsättningar för att framgångsrikt rehabilitera samlare om annars kommer att återfalla gång på gång. Det är inte värdigt ett land som Sverige att djur fortfarande ska tvingas leva och dö under dessa fruktansvärda förhållanden.
Olika typer av djursamlare
Djursamlande är numera en egen diagnos (DSM-5, tvångsmässigt samlande). Personer som samlar har kognitiva svårigheter som bl a påverkar möjligheten att planera och strukturera tillvaron, något som går ut över omvårdnaden av djuren. Beteendet triggas ofta av svåra livshändelser och tenderar att bli värre med stigande ålder. De flesta studier tyder på att det är övervägande kvinnor men det kan också bero på olika attityder gentemot män och kvinnor (ex galna kattkärringar).
Enligt forskningen kan samlarna delas in i tre huvudgrupper:
Den överbelastade omvårdaren
Räddaren
Den utnyttjande (drivs av prestige eller ekonomisk vinning och förekommer än så länge knappast bland kattsamlare)
Den överbelastade omvårdaren har oftast drabbats av en traumatisk händelse som lett till att hen tappat kontrollen över sin djurhållning. Är ofta benägen att ta emot erbjudande om hjälp med djuren och samlandet kan få ett slut om personen får stöd och uppföljning. Att ta till rättsliga åtgärder hjälper inte i de här fallen.
Räddaren vill inte ta emot hjälp. Hen lider av psykisk ohälsa och inser inte att djuren vanvårdas och lider. Tvärt om anser personen att det bara är hen som kan ta hand om djuren (”jag mår ju bra av att ha djur, alltså måste djuren också må bra”). För att få personen att sluta behövs behandling och insatser från psykiatrin. Här krävs lagstadgad hjälp och åtal kan vara nödvändigt. Detta är den svåraste formen av djursamlande eftersom personen helt saknar sjukdomsinsikt och i närmare hundra procent av fallen omedelbart börjar samla igen om djuren omhändertas. Självmordsrisken är hög eftersom denna kategori av samlare inte kan tänka sig ett liv utan djur. Beteendet kan triggas av svåra livshändelser och en kombination av bakomliggande orsaker som genetiska förutsättningar, livshotande trauma, övergrepp, ensamhet och svår rädsla för döden.
Läs mer om kattsamlare i vårt nyhetsbrev: https://svekatt.se/nyhetsbrevsartikel/over-200-katter-skjutna/
Foto: Länsstyrelsen
