Regeringen ger Statskontoret i uppdrag att utvärdera hur länsstyrelsernas verksamhet gällande djurskyddskontroll enligt djurskyddslagen fungerar med beaktande av att djurskyddskontrollen ska vara ändamålsenlig, rättssäker, likvärdig och proportionerlig. Utvärderingen ska belysa kontrollens funktion ur såväl länsstyrelsens som djurhållarens perspektiv. (från Regeringens hemsida)
Till Statskontoret, utredaren av länsstyrelsernas verksamhet gällande djurskyddskontroll enligt djurskyddslagen
Svenska Kattskyddsförbundet (SVEKATT) representerarar 23 ideella katthjälpsorganisationer från hela Sverige, inkl. tre av vårt lands största katthem. Våra medlemsorganisationer omhändertar och omplacerar årligen över tvåtusen katter som i annat fall skulle avlivats eller lämnats att duka under. Samtliga organisationer har tillstånd från länsstyrelsen och flertalet tar också emot katter för uppstallning från länsstyrelserna, med eller utan ersättning.
Hemlösa och vanvårdade katter är ett stort djurskyddsproblem som skapar mycket lidande och stora kostnader, både för myndigheter och ideella organisationer. Trots förbättrad lagstiftning syns fortfarande ingen skillnad i antalet utsatta djur, något som Jordbruksverket själv framhåller i den årliga nationella djurskyddsrapporten.
Enligt SVEKATTs uppfattning krävs en rad förbättringar av länsstyrelsernas arbete för att komma till rätta med detta komplexa problem.
Fördelning mellan tillståndsprövning och tillsyn
En medveten ansvarsfördelning i svensk förvaltning innebär att tillståndsprövning och tillsyn bör skiljas åt. Det är avgörande för att säkerställa en objektiv och rättssäker process, vilket minskar risken för jäv och korruption. Inom djurhantering är dock samma myndighet ansvarig för att bevilja tillstånd, utöva tillsyn och dra in tillstånd, vilket leder till brister i processen.
Brister i systemet och behovet av harmonisering
För att förstå varför tillämpningen brister kan en jämförelse göras med livsmedelslagstiftningen. Där finns ett strikt hierarkiskt kontrollsystem där Livsmedelsverket granskar länsstyrelsernas kontroll, och länsstyrelserna i sin tur kontrollerar kommunernas verksamhet. Inom djurskyddet saknas i dag en sådan central, överprövande myndighet som granskar hur länsstyrelserna faktiskt sköter sin kontrollutövning. Ett motsvarande revisionssystem för djurskyddet skulle vara ett effektivt verktyg för att harmonisera kontrollerna över hela landet, motverka godtyckliga regionala bedömningar och säkerställa en likvärdig rättstillämpning.
Behovet av en kunskapsbaserad kattförvaltning
Länsstyrelserna har det övergripande ansvaret för kontroller av efterlevnaden av djurskyddslagstiftningen i Sverige, vilket även inkluderar kontroller av organisationer som omhändertar och omplacerar hemlösa katter. När det kommer till hanteringen av hemlösa och förvildade katter är det dock märkbart att det på många länsstyrelser saknas kunskap om hantering och socialisering av förvildade katter. För att uppnå ett rättssäkert och etiskt djurskydd är det avgörande att länsstyrelserna höjer sin generella kompetensnivå rörande kattens etologi och de specifika utmaningar som rör populationer utanför mänsklig kontroll.
Vikten av modern kattforskning
Djurskyddsarbetet behöver i högre grad bygga på aktuell kunskap om katt, kattbeteende och kattvälfärd. Det gäller särskilt arbetet med hemlösa katter där bedömningar ofta är komplexa och kräver särskild kompetens. Det är tydligt att kunskap om hantering och socialisering av förvildade katter ofta saknas på många länsstyrelser. Många beslut rörande förvildade katter baseras på föråldrade föreställningar som att de per definition är bortom räddning och därför alltid bör avlivas. ”Förvildning” inte är ett permanent tillstånd, utan en följd av bristande mänsklig kontakt.
Forskning kring populationsdynamik, smittskydd och effektiva metoder för att minska antalet hemlösa katter pågår både internationellt och nationellt. Länsstyrelserna behöver aktivt ta del av och tillämpa denna forskning. Nyckelområden inkluderar:
• Populationskontroll: Förståelse för hur olika metoder påverkar kattpopulationen på lång sikt.
• Beteendestudier: Kunskap om kattens kommunikation och stressnivåer i fångenskap, vilket är avgörande för inspektioner och omhändertaganden.
• Samverkan: Samarbete med ideella organisationer som har praktisk erfarenhet, i stället för att motarbeta dem genom rigid regeltillämpning.
Genom ett vetenskapligt förhållningssätt och en strukturerad övergripande kontroll kan länsstyrelserna gå från att vara en reaktiv myndighet som förlitar sig på avlivning, till att bli en proaktiv kraft för kattens status i samhället. En ökad kunskapsnivå är inte bara en fråga om effektivitet, utan en förutsättning för att djurskyddslagens intentioner ska efterlevas i praktiken.
Ansvarsfull avel och oplanerad reproduktion
SVEKATT har under 2026 fört en dialog med Jordbruksverket om hur bestämmelserna om ansvarsfull avel ska tillämpas när fertila katter vistas fritt utomhus. I sina svar uppger Jordbruksverket bland annat att fertila katter som vistas fritt utomhus bör vara kastrerade eller på annat sätt hindras från att fortplanta sig. Samtidigt finns inget generellt förbud mot att låta en fertil katt vistas fritt utomhus, under förutsättning att djurhållaren tar ansvar för eventuella avkommor.
Enligt djurskyddslagstiftningen ska den som bedriver avel säkerställa att aveln sker ansvarsfullt och inte medför risk för sjukdom, funktionsnedsättning eller andra negativa egenskaper hos avkomman. Detta förutsätter kunskap om båda föräldradjurens hälsa, genetiska förutsättningar och lämplighet för avel. Om en fertil katt tillåts para sig med en okänd katt saknar djurhållaren möjlighet att bedöma det andra föräldradjurets hälsa, genetiska förutsättningar, ärftliga sjukdomar och lämplighet för avel. Därmed blir det i praktiken omöjligt att uppfylla de krav som djurskyddslagstiftningen ställer på ansvarsfull avel. SVEKATT anser därför att regelverket behöver förtydligas så att bestämmelserna om ansvarsfull avel och djurhållarens ansvar harmoniserar med varandra och kan tillämpas på ett rättssäkert och enhetligt sätt. Ett förtydligat regelverk skulle minska risken för olika tolkningar, stärka kattvälfärden och bidra till att förebygga oplanerad reproduktion
Förbättrad kommunikation med ideella organisationer
En stor del av det svenska djurskyddet för katt vilar på ideella organisationer. Ofta efterlyses bättre kommunikation mellan kattföreningar och tillståndsmyndigheten men det administrativa systemet gör en ömsesidig dialog svår.
Det finns lång praktisk erfarenhet inom ideella kattorganisationer kring exempelvis stress hos katt, socialisering, flockbeteende och rehabilitering. Denna kunskap behöver tas tillvara bättre inom länsstyrelsernas djurskyddsarbete. Kunskap och erfarenhet från seriösa kattorganisationer bör ses som ett viktigt komplement till myndigheternas arbete. Bristande kunskap riskerar annars att leda till felbedömningar där stressade eller skygga katter uppfattas som osocialiserbara utan möjlighet till omplacering. Kattärenden behöver i högre grad bedömas individuellt utifrån kattens beteende, hälsa och möjlighet till rehabilitering.
Omhändertagande av katter utan omplacering
Enligt länsstyrelsernas hemsidor ska omhändertagna katter antingen säljas, överlåtas till katthem eller avlivas i svåra hälsotillstånd.
I Sverige finns cirka 100 katthem och kattföreningar, som huvudsakligen drivs av volontärer och finansieras genom privata donationer. En oberoende studie från SLU visar att dessa ideella verksamheter ofta utnyttjas av myndigheterna för att stalla upp katter till ett pris som är betydligt lägre än marknadspris — cirka 180 kronor per dygn. Länsstyrelserna har förutom upphandlingsavtal med katthem där katterna omplaceras även upphandlad uppstallning med kommersiella aktörer utan omplacering som i många fall enbart avlivar de omhändertagna djuren. Detta rimmar illa med principen att friska katter ska omplaceras. När det sprids information om att katter kommer att avlivas kan ideella organisationer i bästa fall ingripa och ta ansvar för omplacering, dock utan att erhålla någon ersättning. Kostnaden för att stalla katter är betydande och faller ofta på den tidigare ägaren, medan inkomsterna tillfaller länsstyrelsen, som sedan kan rapportera ett noll- eller plusresultat. Detta tillvägagångssätt tycks ha blivit en rutin bland vissa länsstyrelser och bidrar till ökad misstro gentemot myndigheterna.
Djursamlare – inte ett olösligt problem
Patologiskt djursamlande skapar ett stort lidande där både för djur och människor ofta lever i ohygglig misär. Katter är det vanligast djuret som samlas och omhändertagande på runt 100 katter från en och samma ägare är inte ovanligt. Inte sällan avlivas majoriteten av djuren, oavsett om det är motiverat av veterinärmedicinska skäl eller ej. En förutsättning för att katterna ska få leva vidare är oftast att ideella verksamheter tar hand om dem.
2022 publicerade sociologen Carin Holmberg och antrozoologen Therese Lilliesköld studien ”Djursamlare & samlade djur – inte enbart ett djurskyddsproblem” där de identifierar olika typer av samlare och kartlägger omfattningen av djursamlande i Sverige. Majoriteten av de länsstyrelser som intervjuades beskriver djursamlare som ett stort problem. Att ta djuren och utfärda djurförbud har liten effekt. Samlaren börjar ändå om och snart är antalet djur lika många igen och kräver nya ingripanden från myndigheterna. Misären drabbar även människorna som berörs och självmordsfrekvensen bland samlare som fråntagits sina djur är hög. Trots detta finns idag inget fungerande system för att hantera problemet.
Holmberg och Lillieskölds studie visar att för att få en bestående förändring krävs ett samarbete med psykiatri och socialtjänst, där samlaren får hjälp med den psykiska ohälsa som ligger bakom beteendet. Det finns goda exempel från andra länder där man lyckats nå framgång genom samverkan mellan olika instanser, detta borde också vara möjligt i Sverige.
För att komma till rätta med problematiken krävs ett målinriktat arbete i flera steg som inkluderar:
• Nationella riktlinjer för ett samarbete mellan djurskydd, socialtjänst och psykiatri.
• Forskning för att öka kunskapen om mekanismerna bakom djursamlande och hur man kan skapa förutsättningar för att framgångsrikt rehabilitera samlare
• Ökade möjligheter för myndigheterna att ingripa i ett tidigt skede för att undvika att personen förlorar kontrollen över sin katthållning.
• Förbättrat samarbete mellan länsstyrelsen och ideella organisationer för att färre djur ska behöva avlivas.
Vad är en katt värd?
Hos myndigheterna förefaller katten sakna värde. Men att sällskapsdjur har en stor betydelse för människors välmående är väl känd och belagt genom forskning. Och för ägarna till landets ca 1,6 miljoner katter är de högt värderade och betraktas som en älskad familjemedlem. Detsamma gäller för alla de tiotusentals volontärer, anställda och supportrar som möjliggör verksamheten hos Sveriges ca 100 ideella katthem och kattföreningar. Om man någonsin ska komma till rätta med alla hemlösa och vanvårdade katter i vårt land måste myndigheternas syn på katt förändras, även gällande vilsekomna katter och djur i kattkolonier och hos djursamlare. Att slentrianmässigt avliva friska djur, liksom att systematiskt utnyttja redan hårt ansträngda ideella krafter utan ersättning, bidrar inte till en lösning.
För SVEKATTs styrelse
Lotta Hell, ordförande
Comments are closed