Under tre år skjuts över 200 vuxna katter och åtskilliga kattungar avlivas på annat sätt. Trots att det redan från början är klart att djurägaren inte klarar att få slut på vanvården så låter myndigheterna mannen hållas. Bokstavligt talat lät man generationer att katter födas bara för att dö. Till slut förklarar sig myndigheterna nöjda och lägger ner ärendet – utan påföljd. Och mannen har fortfarande katter kvar.
Hösten 2022 kommer den första anmälan från allmänheten. Myndigheten gör ett försök till hembesök men då ingen är hemma nöjer man sig med att lämna en lapp i brevlådan och i januari 2023 avslutas ärendet utan vidare åtgärd. I början av mars samma år tar länsstyrelsen emot ännu en anmälan och denna gång gör man en inspektion. Då konstateras ett stort antal brister i djurhållningen: för många katter utan tillstånd, dålig pälsvård, smuts, avföring och urin i bostaden, bristande daglig tillsyn, okontrollerad förökning mm. Djurägaren vet inte själv hur många katter han har men tror att det rör sig om ca 25. Det har varit dubbelt så många men han har anlitat en jägare för att skjuta en del av katterna och själv har han avlivat flera kattungar.
Myndigheterna nöjda
Under följande år ökar antalet katter och mannen fortsätter att periodvis låta jägare skjuta katter. Till slut har mer än 200 vuxna katter och ett okänt antal kattungar fått sätta livet till. Hösten 2025 läggs ärendet ner, utan påföljd eller ens djurförbud. Då har mannen fortfarande ett antal okastrerade katter i sin ägo. Länsstyrelsen förklarar sig nöjda med situationen då det finns en jägare som lovat att fortsätta skjuta katter om det blir för många. Ca 70 katter kom undan med livet i behåll tack vare idogt arbete från flera ideella organisationer som fångat in katterna, trots att djurägaren inte alltid varit samarbetsvillig.
När man läser igenom ärendet är det redan från början helt uppenbart att djurägaren inte klarar av att hantera situationen. I bakgrunden finns problem som ohälsa, arbetslöshet och dålig ekonomi. Han framhåller också flera gånger att han mår dåligt av situationen och lider med katterna som avlivas. Samtidigt gör han i stort sett ingenting för att omplacera katterna eller kastrera de katter han vill ha kvar. Han hävdar att bostaden ska städas och renoveras men i stället ökar misären. Ändå låter myndigheterna honom hållas, så länge han försäkrar att han är med på att antalet katter måste minskas och fortsätter att avliva dem. Det lidande som katterna föds till och upplever när de jagas in i fällor för att skjutas saknar uppenbarligen betydelse.
Inget intresse för ny kunskap
Sociologen Carina Holmberg, som studerat djursamlande, vittnar om myndigheternas ointresse för att ta till sig och tillämpa den kunskap som finns. Tillsammans med antrozoologen Therese Lilliesköld publicerade hon 2022 rapporten Djursamlare och samlade djur – inte bara ett djurskyddsproblem. Där har de sammanställt internationell forskning om djursamlande, kartlagt situationen i Sverige och tagit fram en metod för hur man bättre kan arbeta med att påverka personer som samlar på djur.
Jag ringer upp Carin Holmberg för att höra om hon upplever att inställningen förändrats hos ansvariga myndigheter sedan boken publicerades.
Carin berättar att rapporten skickades ut till samtliga länsstyrelser och även till nationella psykiatrisamordnaren. Responsen var i stort sett obefintlig, trots att de länsstyrelser som intervjuats i studien själva beskriver djursamlandet som ett stort problem. Intresset från psykiatrin lyste också med sin frånvaro, trots att samlare som får sina djur beslagtagna löper stor risk att begå självmord.
– Att må psykiskt dåligt och ha 40 katter i en lägenhet väcker ingen uppmärksamhet, säger Carin. När djurskyddshandläggarna försöker få socialtjänsten och psykiatri att reagera kan de i enstaka fall åka dit och erbjuda hjälp. Problemet är att djursamlare inte vill ha hjälp och om det inte föreligger akut risk för självmord så ingriper man inte.
Ingens ansvar
Djursamlare kostar också samhället stora pengar. Att ta djuren och utfärda djurförbud har liten effekt. Samlandet börjar ändå om och snart är antalet djur lika många igen. Trots detta verkar ingen berörd myndighet vilja göra något åt själva orsaken till problemet.
– Det måste ingå i myndighetens uppdrag. I dag finns inte längre något utrymme för egna initiativ och inga pengar till något som inte redan ingår i uppdraget. Allt måste vara säkert och evidensbaserat men detta är mycket svårt när det gäller djursamlare, säger Carin.
– Det behövs pengar till artöverskridande projekt. Men samhällsvetare håller inte på med djur och djurvetare sysslar inte med människor, alltså finns det inga pengar till forskning om djursamlande.
Resultatet är ett moment 22. Men det finns utländska exempel på hur man kan arbeta framgångsrikt när olika instanser samverkar för att få slut på samlandet. Trots detta kommer Socialstyrelsen inte att ta fram några riktlinjer eller ge stöd åt socialtjänst och psykiatri så länge man anser att det saknas en evidensbaserad metod.
Även om det fanns en godkänd metod att tillgå så kan man i Sverige inte tvinga en samlare till behandling. Vad är då lösningen enligt Carin?
– Varför blir de inte polisanmälda? Vi talar om ett par hundra brott om året som borde polisanmälas. De har ju begått ett uppenbart djurskyddsbrott. Det ska enligt lagstiftaren alltid leda till fängelse. Och eftersom de inte är friska borde de kunna dömas till rättspsykiatrisk vård. Det är enda som kan leda till en tvångshandling mot människan. Det skulle också vara ett sätt att göra problemet synligt.
Ett gigantiskt djurskyddsproblem
Kattsamlare är ett gigantiskt djurskyddsproblem som hittills har fått alldeles för lite uppmärksamhet men det finns nya, mer effektiva metoder på sikt ska bidra till att komma till rätta med samlarproblematiken som kostar så mycket lidande och så många liv. I dag vilar ansvaret uteslutande på länsstyrelsernas djurskyddsinspektörer och ideella organisationer men för att få till en bestående förändring måste det till ett samarbete med psykiatri och socialtjänst.
Toppen på isberget
Den enkät som skickades ut till länsstyrelserna runt om i landet bekräftar att problemet är vanligt även i Sverige. Av 16 länsstyrelser svarade 9 att de kom i kontakt med kattsamlare 6-10 gånger per år, en svarade att det händer 11-15 gånger per år. Det är vanligt med 20-40 katter i en vanlig bostad men det finns fall med så många som 100-200. Detta är förmodligen bara toppen på isberget eftersom djursamlare gör allt för att undvika uppmärksamhet.
Djursamlare upptäcks oftast först när situationen blivit ohållbar. Inte sällan är det grannar som reagerar på lukten och att man ser ovanligt många katter. Ibland kan det vara möjligt att snappa upp varningssignaler om att en människa är på väg in i samlade. De dras ofta till djurskyddsorganisationer och anmäler sig som volontärer eller jourhem eller vill adoptera.
Hittills har det saknats metoder för att handskas effektivt med problemet. Riktlinjerna för länsstyrelsernas arbete prioriterar i första hand näringen, dvs lantbruksdjuren och det hinner gå alldeles för långt innan myndigheterna ingriper. När detta händer leder det ofta till att djuren omhändertas eller avlivas och att personen beläggs med djurförbud. Men eftersom de flesta djursamlare inte själva inser det lidande som de orsakar och inte kan tänka sig ett liv utan djur börjar de nästa utan undantag omedelbart att skaffa nya.
Katter vanligaste djuret
Forskningen visar att katter är det vanligaste djuret bland samlare. Därtill är det tyvärr stor sannolikhet att katterna avlivas i samband med ett myndighetsingripande. Detta motiveras med att katterna är skygga, inavlade eller är sjuka men det görs sällan någon individuell bedömning. Hundar däremot anses oftast möjliga att rehabilitera och omplaceras. Det finns i dag inga studier på beteende hos katter som kommer från kommer från kattsamlare men däremot mycket erfarenhet hos de ideella organisationer som tar hand om vanvårdade katter.
Det är ingen tvekan om att djursamlande leder till stort lidande. Många djur på för liten yta som inte får tillräcklig omvårdnad skapar en ohälsosam miljö där zoonoser kan spridas. Svält, parasiter, okontrollerad avel och obehandlade sjukdomar är vanligt. Djuren drabbas också av ett känslomässigt lidande när de inte kan ge sina ungar tillräckligt med mat och de kan tvingas leva bland lämningarna av andra djur som självdött.
Barn som lever i hem där det förekommer vanvård drabbas både fysiskt och psykiskt när djuren försummas. Ammoniak i luften skadar dessutom luftrören hos både människ och djur och påverkar hjärnans utveckling. Och när myndigheterna ingriper och avlivar djuren på plats skapas nya trauman.
I dag finns ingen samverkan mellan djurskyddsmyndigheter och socialtjänst och psykiatri. För att uppnå ett bestående resultat krävs att samlarna får behandling för den underliggande problematiken.
Svåra trauman
Djursamlande är numera en egen diagnos (DSM-5, tvångsmässigt samlande). Personer som samlar har kognitiva svårigheter som bl a påverkar möjligheten att planera och strukturera tillvaron, något som går ut över omvårdnaden av djuren. Beteendet triggas ofta av svåra livshändelser och tenderar att bli värre med stigande ålder. De flesta studier tyder på att det är övervägande kvinnor men det kan också bero på olika attityder gentemot män och kvinnor (ex galna kattkärringar).
Enligt forskningen kan samlarna delas in i tre huvudgrupper:
Den överbelastade omvårdaren
Räddaren
Den utnyttjande (drivs av prestige eller ekonomisk vinning och förekommer i mycket liten grad bland kattsamlare)
Den överbelastade omvårdaren har oftast drabbats av en traumatisk händelse som lett till att hen tappat kontrollen över sin djurhållning. Är ofta benägen att ta emot erbjudande om hjälp med djuren och samlandet kan få ett slut om personen får stöd och uppföljning. Att ta till rättsliga åtgärder hjälper inte i de här fallen.
Räddaren vill inte ta emot hjälp. Hen lider av psykisk ohälsa och inser inte att djuren vanvårdas och lider. Tvärt om anser personen att det bara är hen som kan ta hand om djuren (”jag mår ju bra av att ha djur, alltså måste djuren också må bra”). För att få personen att sluta behövs behandling och insatser från psykiatrin. Här krävs lagstadgad hjälp och åtal kan vara nödvändigt. Detta är den svåraste formen av djursamlande eftersom personen helt saknar sjukdomsinsikt och i närmare hundra procent av fallen omedelbart börjar samla igen om djuren omhändertas. Självmordsrisken är hög eftersom denna kategori av samlare inte kan tänka sig ett liv utan djur. Beteendet kan triggas av svåra livshändelser och en kombination av bakomliggande orsaker som genetiska förutsättningar, livshotande trauma, övergrepp, ensamhet och svår rädsla för döden.
Ny arbetsmodell
I dag behandlas alla djursamlare i stort sett på samma sätt av myndigheterna. Arbetet med rapporten har utmynnat i en arbetsmodell för behandling där man utgår ifrån vilken typ av samlare det handlar om. För att komma till rätta med den svåraste gruppen, Räddarna, krävs ökad kunskap och ett nära samarbete mellan djurskydd, socialtjänst och psykiatri.
Det räcker dock inte med att påverka djurskyddsmyndigheterna. Även psykiatri och socialtjänst måste bli uppmärksammade på problemet och att det finns kunskap och metoder för behandling. Svårigheten ligger bl. a. i den strikta uppdelningen mellan djur och människa, något som även begränsar möjligheterna att få bidrag forskning. De som arbetar med människor tycker att det inte berör dem eftersom det är en djurfråga och vice versa. Men för att lyckas måste man samarbeta.
Lotta Hell, ordförande SVEKATT
Hur arbetar SVEKATT med frågan?
Djursamlare är en angelägen fråga för SVEKATT. I stort sett alla förbundets medlemsorganisationer arbetar med att ta hand om katter från djursamlare. Det är ett omfattande och kostsamt arbete.
SVEKATT kräver att myndigheter och politiker tar till sig den kunskap som finns och agerar för att få slut på lidandet. Lösningen finns i ett samarbete mellan djurskydd, socialtjänst och psykiatri, något som provats framgångsrikt utomlands.
Genom att ta fram nationella riktlinjer för hur berörda myndigheter ska samarbeta och tilldela finansiering särskilt för detta så kan man skapa förutsättningar för att framgångsrikt rehabilitera samlare om annars kommer att återfalla gång på gång. Det är inte värdigt ett land som Sverige att djur fortfarande ska tvingas leva och dö under dessa fruktansvärda förhållanden
Comments are closed