Identitet – vem är vi när vi arbetar för katterna?

Vi identifierar oss som kattmänniskor, djurvänner, stödhem, volontärer och räddare. Den identiteten är ofta själva drivkraften i djurskyddsarbetet. För mig har identiteten alltid varit ganska enkel, jag försöker se situationer ur djurens perspektiv. Inte ur mitt eget. Inte ur människans känslomässiga behov. Utan ur kattens. Vad behöver katten?

Vad minskar lidande? Vad ökar kattens chans till ett bra liv?

Med åren har min teoretiska kunskap blivit större. Jag har lärt mig mer om sjukdomar, beteende, nutrition och rehabilitering. Men själva utgångspunkten har egentligen aldrig förändrats. Perspektivet är fortfarande detsamma – djurets. Samtidigt händer något med oss människor när vi arbetar länge med djurskydd. Precis som i livet i stort blir man med åren lite mer luttrad. Man ser fler öden, fler tragedier och fler situationer där verkligheten inte är enkel. Den risken finns alltid, att erfarenheten långsamt gör oss hårdare. Det vi aldrig får tappa är dock känslorna. Vi får inte bli cyniska. Vi får inte bli blasé.

För varje katt som kommer till oss är den individen unik. Den katten har bara ett liv – och just den katten är centrum i sitt eget universum. Därför måste varje katt få samma chans. Samma bemötande. Samma möjlighet. Oavsett hur många katter vi redan har sett.

Samtidigt möter vi som engagerar oss i djurskydd människor med olika erfarenheter och olika synsätt. Det är naturligt. Ingen av oss började med all kunskap vi har idag. De flesta av oss har lärt oss längs vägen. Problemet uppstår när diskussioner slutar handla om sakfrågor och i stället börjar handla om människors identitet. När någon får höra att de är en dålig djurägare eller att deras sätt att tänka är fel på ett personligt plan händer nästan alltid samma sak, samtalet stänger.

Att stärka katternas framtid handlar inte bara om vad vi gör för dem – utan också om hur vi pratar med varandra.

Människor förändrar sällan sitt sätt att tänka genom att bli nedvärderade. Men de kan förändras genom respekt, nyfikenhet och kunskap. Om målet är att förbättra situationen för katterna behöver vi därför ibland påminna oss om något enkelt: Att stärka katternas framtid handlar inte bara om vad vi gör för dem – utan också om hur vi pratar med varandra. Kanske är det just där identiteten som kattmänniska egentligen finns. I viljan att fortsätta se världen, så långt vi kan, ur kattens perspektiv.

Katarina Breiner