Ett ansvarsfullt kattägande är viktigt för att komma tillrätta med problemet med hemlösa katter. En viktig åtgärd är kastrering.
Nu är det hög tid att kastrera ”tonårs-katten” om det inte redan är gjort! Ljuset är på väg tillbaka och snart är kattunge-karusellen i full gång. Många tycker att just deras (ung-)katt är särskilt söt och särskilt vacker och säger att den har ett helt underbart temperament – långt utöver det vanliga. Därför vill man ta en eller flera kullar på katten innan den kastreras. Man inser inte att det vimlar av söta katter med ett underbart temperament och att dessa egenskaper helt enkelt inte är skäl nog för att avla på katten! Marknaden är mättad. Varje år föds långt många fler kattungar än vad det finns köpare till, och då spelar det ingen roll hur ulliga och gulliga och speciella katterna är. Det finns helt enkelt för många av dem och då måste vi i första hand ta hand om de katter som redan finns.
Redan idag saknar omkring 100 000 svenska katter ett hem. För att komma till rätta med detta – ett av vårt lands största – djurskyddsproblem är det viktigt att vi låter kastrera våra katter och ser till att id-märka och ägarregistrera dem. På så sätt stryper vi successivt tillflödet av nya katter därute, och får större möjligheter att hantera det redan befintliga beståndet av hemlösa katter.
”Katten ska väl också få ha lite roligt”
Folks skäl till att inte låta kastrera sina katter är många. ”Katten ska väl också få ha lite roligt”, är ett vanligt argument. Det sägs många gånger i en klämkäck ton samtidigt som kattägaren skruvar obekvämt på sig, som om kastreringen gällt kattägaren själv snarare än katten. Men de många slitna okastrerade huskatter som dyker upp på landets katthem ser då alls inte ut att ha haft roligt. Tvärtom faktiskt. Det är katter som levt ett hårt liv ute. Många av dem har rädda, ledsna ögon.
Sjuttiofem procent av de kattungar de lämnar efter sig ute dör före 6 månaders ålder av svält, kyla, sjukdomar och skador. De kattungar som överlever är snart redo att själva föröka sig. Kattunge-karusellen medför således ett lidande i generation efter generation av katter. En direkt effekt av att vi inte låtit kastrera våra katter.
En okastrerad honkatt kan – i teorin – under sitt liv ge upphov till 120 kattungar. En hankatt kan förstås ge upphov till ännu fler ungar. Det blir snabbt väldigt många katter. På bara ett år kan din egen okastrerade honkatt bidra till att din familj utökas med ett 20-tal nya kattindivider. Har du råd och möjligheter att ta hand om dessa?
”Det är en innekatt”, förklarar andra kattägare. ”Så den behöver inte kastreras!”. Men en snabb granskning av annonserna om efterlysta katter talar sitt eget tydliga språk: innekatter kommer ut av misstag och det är inte ens ovanligt. Det händer varje dag, året om, i hela landet. De slinker ut genom ytterdörren i ett obevakat ögonblick, blir utsläppta av hantverkare eller av den välmenande kattvakten. De trillar ut genom fönster och ned från balkonger. De tar sig ut ur transportburen på väg till veterinären eller på väg ut till sommarstället. Ja, det finns många olika scenarier, men ut kommer de, vare sig vi har tänkt oss det eller inte. Alla bortsprungna innekatter återfinns dessvärre inte av sina ägare, många blir kvar ute. Är de okastrerade eller omärkta är risken stor att de kommer att bidra till att förvärra situationen med hemlösa katter ytterligare. Riskerar att avlivas Det händer också att okastrerade innekatter avlivas på landets veterinärkliniker på grund av felkissning/revirmarkering, vilket många gånger hade kunnat förhindras om katten kastrerats. Att kattägare avstår från att låta kastrera sina katter kan således medföra att unga fullt friska katter avlivas – alldeles i onödan. Ett annat problem är de myter som fortfarande lever kvar. För fortfarande är det många som felaktigt tror att honkatter behöver få en kull ungar innan de kastreras, eller att katten måste visa tecken på könsmognad/löp innan kastration. Sveriges veterinärförbund rekommenderar emellertid att katter kastreras från fyra månaders ålder. ”Men jag kan ordna bra hem till mina kattungar”, protesterar ägaren till den ulliga, gulliga katten. ”Min moster och granne och min systers pojkväns kusin vill ha varsin katt”. Är detta då ett tillräckligt skäl för att avla fram fler huskattungar, samtidigt som andra kattungar dör ute runt knuten? Nej, naturligtvis inte. Vi kattägare måste ta ett gemensamt ansvar för att lösa hittekattsproblematiken, inte själva bidra till att förvärra situationen. Uppmuntra istället de tilltänkta hemmen att adoptera från något av landets No-Kill katthem. Där finns varje år tusentals kattungar vars mammor är utefödda, vilsna eller har dumpats. Där finns också många vuxna katter som söker ett för-alltid-hem. Vad händer då den dagen när kattägaren upptäcker att det inte alls var så lätt att bli av med kattungarna som h_n hade trott? När släkt, vänner och bekanta har hunnit tänka ett varv till, och vänligt men bestämt tackar nej till den ulliga, gulliga kattungen med hänvisning till framtida semestrar, svårigheten att få kattvakt, att det finns allergi i släkten och så vidare. Eller när de tilltänkta kattungeköparna plötsligt har hittat något ännu ulligare och gulligare på Blocket och redan slagit till. När kattägaren plötsligt står där med sex halvstora kattungar som klänger i gardinerna, välter blomkrukor, jagar småsaker kors och tvärs genom lägenheten och inte för en sekund tänker på att den genomsnittliga kattägaren behöver få sova sin välbehövliga Törnrosasömn minst sju nätter i veckan… Ja, när de är som kattungar är som mest helt enkelt.
Ja, inte sällan skänks kattungar bort, eller säljs billigt. ”Så att man blir av med dem”. Det ökar förstås risken att katterna hamnar hos köpare som inte är särskilt medvetna om vad ett ansvarsfullt kattägande innebär, eller vad det kostar att ha katt. Kanske ”sparar köparen pengar” på att inte låta kastrera katten och låter den gå ut ”därför att det är naturligt för katter att gå ute”. Och så snurrar kattunge-karusellen vidare, med nya kattungar – som får ungar – som får ungar… Varje individ ska ha ett gott liv Oviljan att kastrera genererar i förlängningen även media-rubriker som berättar om kattungar som slängts ut genom bilfönstret på motorvägen, ställts ut i igentejpade kartonger i skogen, slängts i hopknutna plastpåsar i soporna eller som dränkts eller på annat sätt plågats ihjäl. Kattungar avlivas på alla möjliga grymma sätt, och det verkar inte finnas några gränser för vad vi människor kan hitta på att göra mot en värnlös kattunge. Många okastrerade ”tonårs-katter” hittas också irrandes ute. Kanske blev de ”för jobbiga” och släpptes ut för att själva finna sig ett nytt hem när kattägaren inte förmådde lösa problemet? ”Vad har ni emot huskatter?!”, invänder ägaren till den ulliga, gulliga katthonan argt. I vanliga fall betraktar h_n sin katt som en raskatt snarare än som den huskatt den i själva verket är. Men i ”stridens hetta” vänder sig kattägaren nu mot alla oss som förespråkar kastrering av huskatter. ”Vad är det för fel på huskatter?”, säger h_n argt ”Varför räknas bara raskatter?” ”Ska huskatten utrotas eller…?!” Nej, huskatten ska inte utrotas. Det är för att vi värnar om den som vi vill minska antalet huskatter. Detta så att varje enskild kattindivid ska kunna få ett gott liv, i en familj som älskar och bryr sig om den. Detta för att ingen katt ska behöva ”hamna sist i kön” som oönskad, oälskad och hemlös. Huskatten är på inget sätt utrotningshotad och kommer inte att bli det inom överskådlig tid. De måste dock bli färre – för att kunna få det bättre. Dags att kastrera din tonåring alltså. Det är bostadsbrist. Och när du ändå är iväg och kastrerar, se till att id-märka och ägarregistrera katten på samma gång! Då kan den som hittar katten också hitta dig om katten en dag springer bort.
Comments are closed