Kattsamlare är ett gigantiskt djurskyddsproblem som hittills har fått alldeles för lite uppmärksamhet men det finns nya, mer effektiva metoder på sikt ska bidra till att komma till rätta med samlarproblematiken som kostar så mycket lidande och så många liv. I dag vilar ansvaret uteslutande på länsstyrelsernas djurskyddsinspektörer och ideella organisationer men för att få till en bestående förändring måste det till ett samarbete med psykiatri och socialtjänst.
Djursamlare upptäcks oftast först när situationen blivit ohållbar. Inte sällan är det grannar som reagerar på lukten och att man ser ovanligt många katter. Ibland kan det vara möjligt att snappa upp varningssignaler om att en människa är på väg in i samlade. De dras ofta till djurskyddsorganisationer och anmäler sig som volontärer eller jourhem eller vill adoptera.
Hittills har det saknats metoder för att handskas effektivt med problemet. Riktlinjerna för länsstyrelsernas arbete prioriterar i första hand näringen, dvs lantbruksdjuren och det hinner gå alldeles för långt innan myndigheterna ingriper. När detta händer leder det ofta till att djuren omhändertas eller avlivas och att personen beläggs med djurförbud. Men eftersom de flesta djursamlare inte själva inser det lidande som de orsakar och inte kan tänka sig ett liv utan djur börjar de nästa utan undantag omedelbart att skaffa nya.
Katter vanligaste djuret
Forskningen visar att katter är det vanligaste djuret bland samlare. Därtill är det tyvärr stor sannolikhet att katterna avlivas i samband med ett myndighetsingripande. Detta motiveras med att katterna är skygga, inavlade eller är sjuka men det görs sällan någon individuell bedömning. Hundar däremot anses oftast möjliga att rehabilitera och omplaceras. Det finns i dag inga studier på beteende hos katter som kommer från kommer från kattsamlare men däremot mycket erfarenhet hos de ideella organisationer som tar hand om vanvårdade katter.
Det är ingen tvekan om att djursamlande leder till stort lidande. Många djur på för liten yta som inte får tillräcklig omvårdnad skapar en ohälsosam miljö där zoonoser kan spridas. Svält, parasiter, okontrollerad avel och obehandlade sjukdomar är vanligt. Djuren drabbas också av ett känslomässigt lidande när de inte kan ge sina ungar tillräckligt med mat och de kan tvingas leva bland lämningarna av andra djur som självdött.
Barn som lever i hem där det förekommer vanvård drabbas både fysiskt och psykiskt när djuren försummas. Ammoniak i luften skadar dessutom luftrören hos både människa och djur och påverkar hjärnans utveckling. Och när myndigheterna ingriper och avlivar djuren på plats skapas nya trauman.
I dag finns ingen samverkan mellan djurskyddsmyndigheter och socialtjänst och psykiatri. För att uppnå ett bestående resultat krävs att samlarna får behandling för den underliggande problematiken.
Svåra trauman
Djursamlande är numera en egen diagnos (DSM-5, tvångsmässigt samlande). Personer som samlar har kognitiva svårigheter som bl a påverkar möjligheten att planera och strukturera tillvaron, något som går ut över omvårdnaden av djuren. Beteendet triggas ofta av svåra livshändelser och tenderar att bli värre med stigande ålder. De flesta studier tyder på att det är övervägande kvinnor men det kan också bero på olika attityder gentemot män och kvinnor (ex galna kattkärringar).
Enligt forskningen kan samlarna delas in i tre huvudgrupper:
• Den överbelastade omvårdaren
• Räddaren
• Den utnyttjande (drivs av prestige eller ekonomisk vinning och förekommer i mycket liten grad bland kattsamlare)
Den överbelastade omvårdaren har oftast drabbats av en traumatisk händelse som lett till att hen tappat kontrollen över sin djurhållning. Är ofta benägen att ta emot erbjudande om hjälp med djuren och samlandet kan få ett slut om personen får stöd och uppföljning. Att ta till rättsliga åtgärder hjälper inte i de här fallen.
Räddaren vill inte ta emot hjälp. Hen lider av psykisk ohälsa och inser inte att djuren vanvårdas och lider. Tvärt om anser personen att det bara är hen som kan ta hand om djuren (”jag mår ju bra av att ha djur, alltså måste djuren också må bra”). För att få personen att sluta behövs behandling och insatser från psykiatrin. Här krävs lagstadgad hjälp och åtal kan vara nödvändigt. Detta är den svåraste formen av djursamlande eftersom personen helt saknar sjukdomsinsikt och i närmare hundra procent av fallen omedelbart börjar samla igen om djuren omhändertas. Självmordsrisken är hög eftersom denna kategori av samlare inte kan tänka sig ett liv utan djur. Beteendet kan triggas av svåra livshändelser och en kombination av bakomliggande orsaker som genetiska förutsättningar, livshotande trauma, övergrepp, ensamhet och svår rädsla för döden.
Ny arbetsmodell
I dag behandlas alla djursamlare i stort sett på samma sätt av myndigheterna. Arbetet med rapporten har utmynnat i en arbetsmodell för behandling där man utgår ifrån vilken typ av samlare det handlar om. För att komma till rätta med den svåraste gruppen, Räddarna, krävs ökad kunskap och ett nära samarbete mellan djurskydd, socialtjänst och psykiatri.
Det räcker dock inte med att påverka djurskyddsmyndigheterna. Även psykiatri och socialtjänst måste bli uppmärksammade på problemet och att det finns kunskap och metoder för behandling. Svårigheten ligger bl. a. i den strikta uppdelningen mellan djur och människa, något som även begränsar möjligheterna att få bidrag forskning. De som arbetar med människor tycker att det inte berör dem eftersom det är en djurfråga och vice versa. Men för att lyckas måste man samarbeta.
Lotta Hell
